Ska jag få det att låta drastiskt kan jag väl säga att jag tror att min hjärna är lite sjuk.
Den spelar mig lite onda spratt och få mi och tycka och tänk och göra saker jag inte borde eller vill.
OJ nej de ät väldigt väldigt drastiskt, så farligt är de inte. Men de jag vill säga är STOP!
Vad håller ja på med egtigen, eller vad vill jag egentigen, VARFÖR har jag så himla höga krav på mig själv?
Sätter press på allt jag ska göra, vill göra allt till 100%, fast ja, ändå inte.
Men VAD vill jag egentligen, och framför allt, vart vill jag komma i mitt liv?
Vad vill jag göra och hålla på med och åste jag tvnga migsälv att bli proffs på allt jag ska göra?
Ja har enligt källor hamnat i en livskris, det låter nog också värre en vad det är, men för att förklara.
Förrut hade jag inga intressen alls, kände mig dålig, eller snarare inte bra på något. Jag tyckte att alla andra hade ju något intresse, något dom var riktigt bra på. Men de hade inte jag. Eller jo jag hade ett intresse, ett stort ett, men också ett väldigt dyrt sådant. Tidigare hade jag inte haft råd att hålla på med detta och kände mig därför lite tom. MEN sen till slut bestämde jag mig för att pressa in mitt intresse, de jag kunde bli bra på och de jag hade längtat efter, för de hade jag råd med nu, eller jag tog mig råd till de. För de var jag värd, jag kunde inte vänta mer. Så jag köpte mig en motorcykel! Det var ju helt underbart,... ett tag.. Sen höll de på att ta mitt liv. Det var väl där på något sett som någonting faktiskt hände.
Jag var på min absoluta topp i livet. Jag slog rekord på jobbert, jag älskade migg jobb och ville jobba där för resten av mitt liv. Jag var nöjd med min kropp, ja var medveten om att jag inte direkt hade modellkropp eller var snyggast i världen, men de viktigaste var, JAG älskade mig själv för den jag nu var. Jag hade klarat allt själv(Inte helt själv måste jag erkänna, hade många underbara vänner och hela min familj som hjälpte mig med de dom kunde och jag behövde) och hade kontroll, jag var envis och lyckades med mina projekt. Ja jag tyckte att allt var underbart, för även om de fanns motgångar så märktes dom inte av, inte om jag kollde på allt bra jag faktiskt hade. Jag viste också att med ett sådan flow så kunde de ju bara gå bättre....trodde jag.
Nu flyger jag iväg i mina tankar och det är så mycket jag vill skriva ner nu, men ska försöka hålla mig till de jag ville berätta när jag började detta inlägg. Det blev ju tyvärr så, att utan att de faktiskt riktigt var mitt fel, något jag inte riktigt kunde påverka, det gjorde så att hela mtt liv förändrades. Jag kraschade med min älskade motorcykel, den blev helt mosad, den gick inte att rädda, tack och lov så gjorde ju faktiskt jag det iaf. Att rädda alltså, fick "LITE" yttre skador och förlorade några tårt. MEN jag överlevde.
Det har väl sen varit de här som ställ till de lite,
(Usch, kaffet hade hunnit blivit kallt meddans jag suttit här och skrivit) allt me olyckan och att helt plötsligt på så många sätt börja om på noll, förlora mitt stora intresse, men sen samtidigt så vann jag ju min kärlek, men e var så mycket som hände, och ingenting kunde jag ju faktiskt kontrollera, sådant sätter nog sina spår och jag har inte gått tillbaka och kollat på dom om man säger så.
Borde kanske ha bearbetat saker på en gång, men va då, jag mådde ju bra, jag levde ju.
MEN MEN MEN, de jag började allt med, min hjärna sätter in lite spöken som gör attjag sätter väldigt högrakrav på mig själv jag vill utan att jag egentligen vill, vara bäst på allt jag gör.
Eller de e också fel sätt att beskriva de på, jag vill ju inte att min text ska misstolkas.
Men som ett av mina nya intressen sm jag skapat nu efter olyckan och så, är ju de här med att göra egna gratualtionskort och pyssla med papper och sånt där smått och gott. I början vr de jätte roligt och jag satt hela tide och skapade, men sen började någonting hända, jag började söka runt på nätet efter insperation och kom till insikt med hur stort de egentligen var och hur många andra som också höll på med detta, OCH hur duktig dom var.... så började pressen, när jag skulle göra någonting så fick jag för mig och tänkte att det här ska bli de bästa jag någonsin gjort, och samma sak med nästa, och nästa och nästa...
Jag nöjde mig inte med att göra, kanske misslyckas och bara ha kul, jag blev missnljd med mig själv när jag inte lyckades.. vist de blev väl fint men de kunde varit 1000ggr bättre.
Jag fattade inte förr, då, hur ja faktiskt tänkte, utan de e nu på slutet jag har börjat förstå hur hårt jag egentlign dömmer mig själv, och jag vet faktiskt inte varför. För jag har ju egentligen inget intresse av att bli bäst i världen/sverige eller ens göteborg på att pyssla med kort och sånt. Så vrför dömmer jag mig själv till att de inte duger med fint? varför föskermina tankar få de till att de ska bli bäst, och inte då bara för min egen skull, utan även för andras? Nej jag vet inte.. men jag börjar kunna se de lite klarare iaf, och nu ska jag börja arbeta mer me mina tankar.
Samma sak med mitt andra stora nya intresse, att baka och göra tårtor. Förut var de super kul och jag gjorde de för att de var gott och roligt och ville framför allt bjuda mina vänner på någonting gott. MEN de har blivit till en tävling för mig själv de me, de måste bli bättre, och bättre och bättre... Vist jag vill ju självklart att de fortfarande ska smaka bra, är ju inte bara utseendet, me de e hysterin jag får i kroppen, pressen jag sätter, och att jag faktiskt i min kropp inte alls blir nöjd me de jag gör, HALLÅ STOP mig själv! det här blir ju galet. Jag är inte utbildad konditor och har jobbat med detta i 10 år, inte ens 1 år eller några månader. Jaggör ju faktiskt bara de här för att de e roligt, jag köper redaskap för att göra det enklare för att de är rolit, inte för att jag ska bli bäst eller världesmästare. Javist kanske skulle de vara super trevligt att öppna eget cafe eller så MEN jag är inte där, jag har inget eget café eller säjer mina tårtor eller bakvärk till allmänheten för hård kritik och dömmade ord. Jag gör ju bara de här för att de är roligt. Så varför ska jag sätta sån press på mig själv nu? Jag har ju inte fått en dålig komentar om något jag gjort hittils, så varförär jag så hård? och även om någon skulle tycka illa om något jag gör, vad gör de? De är ju jag som själv vill bak och bjuder för att de e kul, så varför ska jag ta åt mig om någon vill dömma? Nej NOG!
AAH entligen så börjar jag nå fram till mitt budskap. De är nästa grej, JA jag har startat en blogg, jag tycker de e jätte kul, speciellt när folk går in, kommenterar och läser och så. MEN jag har ju inte startat denna blogg för att den ska bli den snyggaste och bästa, utan för attjag vill dela med mig av d jag gör, framför allt bak, pyssel, hemmet och så. Men jag har ju faktiskt en till förmåga, de här med att skriva, inte alltid super roliga och bra saker, och framför allt inte reskrivna grejer, men ibland kommer jag ju på lite intressanta saker att skriva om. Kommer ihåg för många många år sedan, jag var väl runt 15-18års åldern typ, de var ju då man hade lunarstorm... haha gmla goda tider. MEN där hade dom så man kunde annteckna saker, och de gjorde jag, varje dag! Jag hade många vänner som var in och läste och tyckte att de intressant och roligt, men sen dog lunar ut och faktiskt så försvann mitt skrivande. Sen flyttadejag till göteborg och hade ingen dator. så de blev liksom inte att jag fortsatte, för sen blev de ju så många andra som började blogga och grejja och då blev de inte lika roligt längre heller. Men nu har jag ju iaf börjat tycka om de igen.
har ju länge velat skapa en blog, men har aldrig blivit av. Jag ville ha en blogg där jag kunde skriva om allt, konstiga tankar och jag, en ärlig blogg, som en dagbok om mig, fast opersonlig, eller ja jätte personlig fas endå inte.
Sen blev de ju så att jag skaffde den här bloggen, först skulle den vara väldigt neutral, jag skulle börja göra mina tavlor och därav kom namnet och sen .. ja de skulle rulla på. MEN något hände och de blev en tårt/bak blogg, och jag ville ha de så, inget personligt för alla skulle kunna gå in och kolla efter recept och så, MEN sen igår kom ja ju på de, jag har ju inte tyckt att min blogg var så rolig, för jag hann ju inte baka tillräckligt mkt, eller pyssla heller för den delen, så de blev ju inte mkt skrivande, och orka lägga upp allarecept och så bra för att, för liksom de e ju så de ska vara på en bakblogg likom.. Nej de orkar ja inte, och vill inte heller. De jag vill ha de är en logg som handlar om precis allt jag vill att den sa handla om.
Mig livet och allt jag är. vem jag är.
Tänkte att dom som läser ska få följa med mig på en resa i att hitta mig själv och vad jag vill göra här i livet, och sen precis allting där i mellan!
Så, stop på bakbloggen som de verkar vara, nu ska de bli min livsblogg, min dagbok, nu ska den handla om allt och mig. Och Ja, självklart så kommer jag ju fortsätta baka så det blir mycket sånt också.
Nu en paus ut i riktiga livet. Borsta håret, lägga på lite spackel och åka och köpa en grill? Vad sägs? =)
LOVE/J
Love / J
blev inspirerad utav mamma att baka lite kladdkaksmuffins. Tänkte ta med något att bjuda dom på jobbet på idag då vi ska grilla och mamma berättade att hon gjort några sådanna till min lillebror som han skulle ha med sig att sälja på skolan. Så då tyckte jag att de skulle jag också göra. Dom ser väldigt fina ut så hoppas dom smakar lika bra. Jätte nöjd med min muffinsformar också. Dom höll färgen och var hårda och stabila :) men nu måste provsmakningen av smeten bort så nu tar jag en liten promenad. Puss. Love/J
